Idag har jag varit en tur i Norrköping för att göra livet mer trivsamt. Med andra ord har jag inte gjort något som jag behöver göra för min överlevnad. Hur som helst, när jag var på tågstationen för att åka hem såg jag en äldre herre gå och titta i papperskorgarna och detta gör mig galen. Jag låter dock förnuftet styra över min galenhet. Min första reaktion var att titta efter i väskan om jag hade något att ge honom, en frukt, en peng, vad som helst som han hade kunnat ha nytta av. Jag hade ingenting att ge så jag gick fram till honom och frågade om han ville att jag skulle köpa honom något. Han svarade fundersamt 'vad skulle det vara'? Jag svarade 'en macka eller något.' Han blev så oerhört glad och tackade flera gånger. Vi gick in på Espresso House (vill jag minnas att det var) och där fick han välja precis vad han ville. Han valde en macka med ägg och kaviar och en 7up. Det märktes tydligt att han tänkte på priset men jag sa 'välj vad du vill. Tänk inte på priset.' Kalaset slutade på 71:-.
Någon gång ibland har man råd att ge bort något för 71:-. Jag kan även berätta följande. Jag köpte lunch till mig för 100:-. Jag har köpt nya löparskor för 999:-. Jag har köpt örhängen för 150:-. Jag behövde ta foto på mig till mitt nya körkort. Det kostade hela 250:- Tågresan kostade 150:-. Kan man räkna och lyckas få ihop alla summor så kan man enkelt inse att 71:- lagda på någon annan är inte mycket. När man plussar ihop de summor man lägger på sig själv ser man lättare att man faktiskt gör av med pengar. Blir det småsummor här och var tänker man ofta inte lika mycket på dem som när man lägger ihop dem och ser vad det verkligen blir.
Det behövs inte mycket för att glädja någon annan.
