För en tid sedan var jag en tur till Stockholm, så här kommer en liten rapport därifrån.
Jag minns inte alla turer exakt men ungefär detta gjorde jag:
På fredagskvällen gick jag till T-centralen och gick fram till en herre som jag upplevde levde i hemlöshet. Jag frågade om han önskade något från McDonalds. Han svarade att han gärna ville ha en äppelpaj och en vatten så jag köpte det!
På Drottninggatan satt ett par som jag förstod det som inte levde i hemlöshet men de var fattigpensionärer. Jag gav ingenting men jag satt en bra stund och pratade med dem. Det visade sig att mannen hade jobbat i Östergötland (det landskap jag kommer från). Han kom ursprungligen från Finland så jag briljerade men min lilla, lilla finska (som består av: terve, yksi, kaksi, kolme, rasva och soumalainen kirko. Jag lämnar inga garantier för stavningen). Något jag har lagt märke till är hur glada många människor blir bara av att man pratar med dem. När någon visar intresse för dem kommer de igång ordentligt och berättar om sina liv. De har ju inte många att berätta något för.
Jag gav bort ett par pantflaskor som jag hade köpt. Jag plockade även pantflaskor och gav bort. En herre som stod och räknade sina pantflaskor gav jag en femkrona då jag inte hade någon flaska just då. En kvinna erbjöd jag en femkrona men hon tackade vänligt nej.
Något jag hade bestämt innan jag åkte var att jag skull köpa ett nummer av Situation Stockholm. När jag var på väg till tåget för att åka hem kom jag på att jag hade glömt att köpa en tidning så jag sprang tillbaka ned i 'källaren' eller vad jag ska kalla det, ni vet där på bottenplanet där det finns en Coopbutik, och hittade en försäljare så jag fick ett nummer.
Det kan hända att jag har missat något men detta var i alla fall några saker jag gjorde. Jo, jag frågade en herre om jag skulle köpa något till honom att äta men han svarade att han hade ätit. Utifrån min erfarenhet är detta vanligt. Den som inte har mycket, den saknar också habegär. Den är nöjd med det den har. Han hade fått kvällsmat och därför var det bra.
Om jag ska komma till någon slutkläm med detta inlägg så behöver man inte ge något materiellt eller ekonomiskt. Många blir så oerhört glada av att man bara pratar med dem. Föreställ dig att ingen vill prata med dig. Skulle du inte känna dig väldigt liten och ensam då? Det skulle jag. Människor har ett behov av att bli hörda. Själv har jag ett, kanske inte större än andra men i alla fall, behov av att bli hörd och sedd. Jag ringer, messar, skickar bilder och videoklipp till mina vänner som alltid ställer upp och vill höra om alla tokigheter jag hittar på, men våra medmänniskor som saknar en fast punkt och som bokstavligen bor på stationer, vem låter dem få prata och berätta om sig?
Jo, jag skulle även titta på frukostutdelningen som äger rum varje morgon utanför T-centralen runt halv sju. Jag ställde klockan och gick dit, men det var ingen där! Jag gick fram och tillbaka. Jag tog fram bilder från tidigare frukostutdelningar och studerade omgivningen och jo, jag var rätt men det var inget folk där. Ingen Kavian syntes. Hmm, jag vet inte varför!
Hur som helst så var detta en lyckad tur till vår huvudstad. Jag hoppas på att kunna komma dit snart igen.
